Inom andra områden används begreppet fukthalt. Det definieras som kvoten av vattnets massa i en fuktig träbit och massan av den fuktiga träbiten, uttryckt i viktsprocent. Fukthalt används till exempel inom jordbruket och ibland även inom skogsbruket och träbränslesektorn.
Bestämning av fuktkvot
Fuktkvoten bestäms direkt med torrviktsmetoden eller indirekt med andra metoder. Enligt torrviktsmetoden, till exempel ISO 3130 eller SS-EN 13183-1, vägs provet i fuktigt tillstånd varefter provet torkas i 103 + 2°C tills det är absolut torrt. Därefter vägs provet på nytt och mängden avgiven fukt kan beräknas.
De vanligaste indirekta metoderna för bestämning av fuktkvoten innebär att det elektriska motståndet hos trä bestäms. Vid mätningen trycks eller slås stift in i träet. Mätningen ska ske med stiften efter varandra i fiberriktningen. Den kan ske på olika djup genom att stift med isolerade halsar trycks olika djupt in i virket. Det finns olika instrument och mätsondrar på marknaden. Det gemensamma för alla är att uppmätta värden måste korrigeras för rådande temperatur och träslag.
De indirekta metoderna är inte exakta, vilket innebär att den uppmätta fuktkvoten har cirka + 2 procentenheters spridning i förhållande till torrviktsmetoden vid 18 % medelfuktkvot. Dessutom kan instrumenten, till skillnad mot torrviktsmetoden, endast användas då fuktkvoten ligger mellan 7 och 25 %.
Fuktkvot i nyavverkat rundvirke
Fuktkvoten i nyavverkat rundvirke är cirka 30-40 % i kärnan och 130-160 % i splinten. Vid torkningen avgår först det fria vattnet i cellernas lumen (hålrum). Detta pågår till dess fuktkvoten når fibermättnadspunkten, cirka 25-30 % fuktkvot beroende på träslag. Vid torkning under fibermättnadspunkten avgår vattnet i cellväggarna och vattenångan i cellhålrummen. Virket börjar krympa först när torkning sker under fibermättnadspunkten.
