Kontinuerliga takåssystem kan i sin tur bestå av oskarvade åsar som sträcker sig över två eller flera spann, skarvade åsar med momentstyva förband som ofta utgörs av åsar som är omlottlagda vid stöden, eller med ledade förband som i Gerbersystem.
Kontinuerliga takåsar eller åsar med Gerberförband är fördelaktiga eftersom deras tvärsnitt blir mindre än för fritt upplagda åsar. Däremot är fritt upplagda åsar att föredra eftersom konstruktionen blir mer säker och risken för fortskridande ras blir mindre. Takåsarna har ofta dubbel funktion – de överför vertikala laster till primärbalkarna och de stagar primärbalkarna mot instabilitet och vindlaster. Om en primärbalk brister omfördelar de kontinuerliga takåsarna lasten från den brustna balken till de intilliggande balkarna, se figur 12.1. Eftersom de flesta brottorsaker inte beror på lokala defekter som till exempel dålig materialkvalitet eller röta, utan snarare på globala som generellt genom hela bygget upprepade misstag som byggnadskonstruktören eller entreprenörerna gör, saknar de intilliggande balkarna vanligtvis förmåga att uppta denna extra belastning, vilket leder till fortskridande ras. Från säkerhetssynpunkt och för att förebygga fortskridande ras föredras fritt upplagda takåsar som inte omfördelar lasten. Av säkerhetsskäl bör takåsarna inte heller ha dubbel funktion, utan antingen överföra vertikala eller horisontella laster. Sålunda bör också förbanden mellan takåsarna och primärbalkarna speciellt dimensioneras för att överföra antingen vertikala eller horisontella laster. Förbanden ska planeras så att takåsarna kan bytas ut ifall de skadas, se figur 12.2.
Figur 12.1 Exempel på ett system där takåsarna omfördelar lasterna om en primärbalk brister (ska undvikas). Bilden från Dietsch och Winter 2010.
Figur 12.2
a) Förband som överför horisontella och vertikala laster och möjliggör byte av takås vid brott,
b) skilda system för överföring av horisontella och vertikala laster, med möjlighet att byta takås vid brott.
Bild efter Dietsch och Winter 2010.
