Balkar och ytbärverk

Längden på virket är emellertid begränsad till cirka 5 m och tvärsnittet till 75x225 mm. Större längder eller större tvärsnitt kan specialtillverkas av sågverken. Spikningsplåtar, spikplåtar eller skarvstycken av plywood eller virke kan användas där skarvar tillåts.

Vid större spännvidder än 5 m används balkar av limträ, fanerträ eller lättbalk. Man kan också välja ett annat bärverk, till exempel fackverk.

Med limträ kan konstruktionselement med stora längder och tvärsnitt tillverkas. Genom att många fanerskikt med samma fiberriktning limmas samman, så kallat fanerträ, kan långa, slanka tvärsnitt med stor höjd tillverkas. Storleken på elementen begränsas i första hand av transportmöjligheterna.

Balkar, så kallade lättbalkar, kan också tillverkas som I- eller lådbalkar genom att man kombinerar skivor och virke. Skivorna bildar liv och virket flänsar. Lättbalkar med boardliv levereras i längder upp till 12 m. Lättbalkar tillverkas även med K-plywood som liv. Med spiklimning kan balkarna platstillverkas om inte limningen är avgörande för säkerheten. Lådbalkar av plywood används undantagsvis för spännvidder upp till 20–25 m. Horisontella bärverk för tak kan placeras glesare än bärverk för mellanbjälklag. Bärförmågan och styvheten hos det sekundära bärverket avgör lämpligt centrumavstånd. Vanligt centrumavstånd för tak är 1 200 mm och för mellanbjälklag 600 mm.

Bild 1. Bärande system för ett mellanbjälklag med avväxling för en trappa vinkelrät mot bjälkriktningen.

Bild 2. Bärande system för ett mellanbjälklag med avväxling för en trappa parallell med bjälkriktningen.

Ytbärverk

I mindre byggnader är ytbärverk i form av fribärande takpanel av underlagsspont eller skivor vanligast. Konstruktioner med fribärande tegelläkt och vattenavledning/vindskydd av skivor eller plastfolie förekommer också.

Vid större byggnader används andra typer av ytbärverk där centrumavstånden kan ökas. Armerade träullsplattor klarar spännvidden 2,4 m och KL-träplattor och profilerad plåt medger spännvidder på 7,2 m eller mer.

Som ytbärverk för tak förekommer också takelement i form av kassetter. De är uppbyggda av till exempel lättbalkar, plywood, fanerträ eller stålplåt. Spännvidder på cirka 13 m eller mer kan uppnås.

Bjälklag

I bjälklag placeras de horisontella bärelementen (bjälkar eller balkar) oftast på 600 mm centrumavstånd. De kan då täckas direkt med ytbärverk av spontat golvvirke, golvspånskivor eller OSB-skivor. Vid andra ytbärverk kan centrumavstånden ökas. Ibland läggs ett sekundärt bärverk mellan primärbalkarna och ytbärverket. I så fall placeras primärbalkarna på större centrumavstånd, till exempel 2,4 - 3,6 m, och sekundärbalkarna på traditionella 600 mm.

Tabell 1. Bärande balkelement i träbjälklag.

I mellanbjälklag används även ytbärande element, så kallade kassetter. Skivor eller massivkonstruktioner används som ytmaterial. Konstruktionsvirke, balkar eller skivor används som inre linjebärverk. Materialen i kassetterna brukar limmas samman. Därigenom får kassetterna hög bärförmåga och goda svikt- och deformationsegenskaper. Monteringsfärdiga trähus har ofta bjälklagselement av balkar och konstruktionsskivor. På marknaden finns även element tillverkade av slitsade träreglar som sammanfogats så att golv och tak bärs upp av separata bärverk. Dessa element har tagits fram för att uppfylla högt ställda krav på ljudisolering i bjälklag.

Samverkanskonstruktioner med betongplattor och limträbalkar förekommer också liksom ett antal varianter med betongplattor och KL-träbjälklag. Statiskt brukar bjälklag vara fritt upplagda eller kontinuerliga över tre eller fyra stöd. Skarvar utförs industriellt med fingerskarvning eller spikplåtar. På byggplats skarvar man med spikningsplåtar eller laskar av K-skivor eller virke.

För att förbättra den lastfördelande förmågan hos platsbyggda träbjälklag förses dessa med en eller flera rader tvärbalkar. I äldre trähus användes krysskolvning för att förbättra denna förmåga.

I 1½-planshus integreras varannan bjälke i mellanbjälklaget i takkonstruktionen, till exempel i ramverkstakstolar med centrumavståndet 1,2 m. De mellanliggande golvbjälkarna krävs för att ytbärverket ska få lämpligt centrumavstånd. Hela konstruktionen vilar på de längsgående ytterväggarna och på en bärande innervägg, den så kallade hjärtväggen.

Bjälklag dimensioneras traditionellt för hållfasthet och någon form av statisk styvhet. Dimensionering för statisk styvhet har även haft rollen som en slags ställföreträdande garant för att vibrationer av dynamiska laster inte skulle bli för stora. De statiska styvhetskriterierna har dock inte fyllt denna extra funktion på ett tillfredsställande sätt. Vissa bjälklag som dimensionerats enligt gällande statiska styvhetskrav har ibland uppvisat störande svängningar på grund av normala dynamiska belastningar från gående människor. Dynamiska svikt- och vibrationsegenskaper är därför dimensionerande för en mycket stor andel golvkonstruktioner. Det är vanligt att just sådana aspekter leder till grövre konstruktioner än till exempel dimensioneringen med avseende på hållfasthet.